Tycker synd om mig själv

Jag blir fånigt barnslig och självömkande när jag är sjuk. Min hemska sjukdom heter förkylning+feber. Nu har jag inte så farligt hög feber, men det var värre på natten. Var glad att det äntligen blev morgon.

Jag har inte fått i mig något annat än glass nu, det senaste dygnet. Jag har absolut noll aptit. Jag trodde inte jag skulle sakna min aptit, och förmågan att tycka att mat är gott, så här fort. Vad jag också saknar är att kunna röra på mig. Jag vill bli frisk!

När man var ett barn, eller när man gick i grundskola eller gymnasium hade man nytta av att vara sjuk. Man blev ompysslad och fick vara borta från skolan. Det kunde t.o.m. kännas som en vinst när febertermometern visade över 37,0.

Nu finns det ingen person som man personligen känner som man kan ringa till. En del är man borta, eller så är man inte borta, och konsekvenserna får man stå för själv. Ingen bryr sig om varför man är borta. Är det 80% närvaroplikt på en kurs, så är det det, och ingen ser genom fingrarna för något. Det här är betydligt mer hårt system. Och p.g.a. detta kommer jag, om ca en timme att vara tvungen att dra mig till skolan. Vägen TILL skolan kommer redan den att vara jättetung, så det är väl att vara lite väl positiv att tro att man kommer att få något ut av undervisningen.

Jag tänker nu, som alltid när jag är sjuk, hur mkt jag kommer att uppskatta min hälsa, sedan när jag är frisk. Men det räcker med att man är frisk i något dygn, så har man glömt bort hur det kändes att vara sjuk, och då har man vant sig vid detta "normaltillstånd" (som det inte ens är så sjävklart att det är det normala).